I början av veckan meddelades att författaren Folke Isaksson har avlidit, 85 år gammal. Som poet visade han sitt mästerskap i stilen och inte i signeringen, liksom de gotländska stenmästare han ägnade en av sina diktsamlingar.
Som ”den starkaste debutanten efter Ragnar Thoursie” hälsades Folke Isaksson när han debuterade med diktsamlingen ”Vinterresa” 1951. Isaksson konstaterar detta själv i en rikt kommenterad urvalsvolym med titeln ”Vindens hand” (1988), som innehåller dikter ur hela produktionen från debuten till 1986. Han noterar också att han redan från början kallades romantiker, en etikett som sedan har följt honom.
Hur rättvist det är kan man fråga sig, även om romantik är ett rymligt begrepp, som också kan inbegripa sin egen motsats. 1950-talet har, åtminstone för poesins vidkommande, gått till litteraturhistorien som romantikens decennium mellan det ångestladdade och modernistiskt experimentella 40-talet och det konkretistiska, nyenkla och politiserade 60-talet. Enligt denna starkt förenklade historieskrivning är Folke Isaksson vid sidan av Bo Setterlind kanske den mest romantiska av de poeter som etablerade sig under 50-talet.
Frågan är om det inte finns grovt taget tre till synes osamstämmiga Folke Isaksson: romantikern, samhällsdebattören med den sociala och socialistiska infallsvinkeln, samt den inkännande introduktören och översättaren av andras författarskap.
Över hans debut svävar inspirerande föregångare, som han själv nogsamt förtecknar i den nämnda kommentaren till dikturvalet; somliga av föregångarna pekar han direkt på i en del av dikterna. Almqvist får tidigt en egen dikt; det är inte svårt att förstå att den gamle romantikern och samhällsrevoltören i sin gärning kan ha inspirerat de olika sidorna i Isakssons eget sammansatta författarskap. En annan av favoriterna är Rilke, och en dikt skriven inför en skulptur i katedralen i Chartres skildrar en ängel som tycks vara släkt med Rilkes änglar i dennes Duinoelegier. Kanske är ändå släktskapen mer avlägsen än man vid första anblicken kan frestas att tro. Det är visserligen lika omskakande för en människa att möta Isakssons ängel som att möta Rilkes, men i stället för att vara en fullkomlig varelse är Isakssons ängel maktlöst fjättrad i sin ”olycksaliga odödlighets bojor”.
Folke Isaksson växte upp i predikantbostaden i Kalix Lutherska missionshus. Hans relation till sin far predikanten var ansträngd, och när han ser tillbaka på barndomsmiljön konstaterar han att de böcker föräldrarna läste var ”fromma betraktelser och skildringar från missionsfälten utgivna på Evangeliska Fosterlandsstiftelsens förlag”. Kanhända kan man uppfatta den skulpterade ängeln i Chartres inte bara som en bild av den maktlösa odödligheten, utan också som en bild av trons förstening.
Detta frågekomplex kommer att aktualiseras på nytt i Isakssons sista diktsamlingar, och tydligast i ”Stenmästaren” (2003). Då handlar det om kyrkoskulpturer på Isakssons sommarö Gotland och vi möter där förstenade änglar och annat fromt i de gotländska sockenkatedralerna, nu med konstnärens perspektiv ständigt närvarande.
Den diktsamling som i efterhand har betraktats som Isakssons genombrott kom tre år efter debuten och är en blond sommaridyll: ”Det gröna året”. Samtidskritiken var inte lika entusiastisk. Isaksson citerar en vass Olof Lagercrantz: ”Vad han nu behöver är en jordbävning som slår den svepande penseln ur hans hand, en sten som splittrar vattenspegeln och en kniv som skär halsen av näktergalen.”
Det kan nog diskuteras om Lagercrantz inte där offrade omdömet för en flott formulering. Han har visserligen rätt i att Isaksson både odlar och framgångsrikt vattnar sitt skönspråk till snår av slingrande fantasterier, men invändningen gäller arten av den poesi som fyller diktsamlingen och är inte en bedömning av denna poesi i sin art. Ur samlingens grönska stiger, på olika villkor och olika slags vingar, numera klassiska Isakssondikter som ”Humlan” och ”Fåglarnas frihet”. Och, närmare betraktat, anar man inte en älskvärt ironisk distansering som en kryddning redan i denna samling, som när han i Gotlandsdikten ”En afton på sommarens ö” talar om hur ”Bonden rider sin röda traktor”?
De närmast följande diktsamlingarna – ”Blått och svart” (1957), ”Teckenspråk” (1959) – är brokigare. Den religiösa föreställningsvärlden återkommer, Almqvist dyker upp igen och dessutom möter man ”En poet i Connecticut” – Wallace Stevens, som Isaksson också översatte vid den här tiden. Porträttdikter är vanliga i Isakssons tidiga samlingar och var inte heller ovanliga i den samtida poesin.
En vändpunkt, eller slutpunkt, innebär ”Terra magica” (1963), där Isaksson gör sina försök att skära halsen av näktergalen, utan att lyckas. Omvärlden tränger sig på, men välljudet låter sig inte riktigt hejdas och författaren beskylldes för att estetisera lidandet. Det var framför allt den stora dikten ”Tortyren” som aktualiserade kritiken. I urvalsvolymen ger han i efterhand sina kritiker rätt, och kallar dikten ”dubiös, med en sorts sinnlig närhet både till den marterade kvinnan, frihetskämpen, och till hennes bödlar”. Och han avstår från att ta med den i urvalet.
”Tortyren” är en obehaglig dikt, och samtidigt en av Isakssons bästa. Den orena blandningen av skönskrift och brutalitet ger dålig eftersmak på ett sätt som en dikt med förväntat uttryckssätt om ett sådant ämne aldrig hade gjort. Den dikt där man kan instämma i allt är inte nödvändigtvis den bästa.
Reaktionerna på dikten, och Isakssons sätt att reagera på dessa i efterhand, pekar mot något centralt i hela hans författarskap och livshållning: en kombination av osäkerhet, öppenhet och beredskap att ändra redan intagna positioner. I den nämnda urvalsvolymen är han i efterhand ofta mycket sträng mot sig själv. Ur sju diktsamlingar finner han endast så mycket hållbart att det ryms i en volym stor som en normal diktsamling. Ofta har han då omarbetat dikterna. Uppriktigt medger han att han har varit ”en ojämn poet” och att han ibland har ”låtit trycka sådant som var ofärdigt”.
Inte heller efter ”Terra magica” skär Isaksson halsen av näktergalen, men han ger den narkos i 18 år innan den väcks till liv igen i den stora diktsamlingen ”Tecken och under” (1981). ”Terra magica” var ett försök att skriva en mer omvärldsengagerad poesi, men omvärlden krävde prosa. I en rad böcker från Indien, Vietnam och Kina sökte han ta pulsen på samtiden, han steg ned på det svenska verkstadsgolvet och undersökte metallarbetarnas villkor – allt i sällskap med fotografer, oftast den förra året avlidne Jean Hermanson.
Dessemellan gav han ut ett par urval texter av sin favoritförfattare Almqvist och han skrev och redigerade ett par volymer om ”Pariskommunen. Den första socialistiska revolutionen”. Den romantiska poeten visade sig dela kropp och själ med en i hög grad omvärldsengagerad reporter, som dessutom också var uppmärksam på röster ur det förflutna: Almqvist finns i bakgrunden genom hela författarskapet och den komplicerade mystikern Blake hade han redan tidigare översatt, för att återkomma till långt senare.
Efter sin återkomst till poesin med ”Tecken och under” gav han också ut en mycket infallsrik bok med egensinniga diktanalyser: ”Gnistor under himlavalvet” (1982). I förordet till den boken berättar han om hur han efter sina prosaiska utflykter i den politiska och sociala verkligheten mötte poesin på oväntat håll: hos arbetare på SKF i Göteborg, som hade lärt sig dikter utantill för att kunna läsa dem tyst för sig själva i fabriksbullret. När han sedan under en resa i Nordvietnam träffade poeter i Hanoi presenterade han sig som före detta poet, men fabriksarbetarna som höll modet uppe genom att läsa dikter och poeterna i Nordvietnam som berättade om poesin som ett vapen i kampen övertygade honom om att poesin inte var betydelselös ute i den sociala och politiska verkligheten. Poesin blev åter hans instrument.
Det blev ytterligare fyra diktsamlingar efter ”Tecken och under” och tre samlingar dikter på prosa – lyriska betraktelser och beskrivningar i en reflekterande och resonerande stil.
Det händer att Isakssons dikter är som skrivna utifrån ett motiv som ett slags betraktelse eller en tavla i ord snarare än utifrån en upplevelse: ”Kvinnan med enhörningen”, ”Diotima och hennes kärlek”. Det finns ett slags skygghet i hans poesi som gör att han ofta undviker att skriva ”jag” och det kan ge hans dikter en nästan anonym anstrykning: han kan vara en stenmästare i ord, som i likhet med de gotländska stenmästarna visar sig i stilen och inte i signeringen, han kan vara den skickliga verbala gobelängvävaren.
När Isaksson återkommer till poesin använder han sitt gamla instrument på ett delvis nytt sätt. Den idyllisering som han en gång kritiserades för visar sig vara ett slags dröm om det goda livet. En dikt som ”Varm natt i mitten av augusti” i ”Tecken och under” ger i sina harmoniska tvåradingar bilden av hur allt kan stämma i ögonblicket: ”När jag stod stilla, hörde jag jordens andning / Susningen i gräset. Axen som nickade i samförstånd”. Men inte många sidor senare talas det om en dov ”summerton i hjärtat”, och bilden av en skapare ”blek och med en skygg blick bakom tjocka glasögon, / han som aldrig förmår avvända någon hemsökelse” tornar upp sig. ”Trotsets genomträngande ton” ljuder genom en dikt om Stonehenge och aktualiserar det förtryck som alltid har funnits.
I de sista samlingarna finns ibland en närvaro, som är speciell: i ”Hos mormor” (1993) gestaltas en älskad människas ingalunda idylliska levnadslopp, i ”Eldflugorna” (1998) blir en hjärtoperation utgångspunkt för summeringar: ”Det är inte säkert att gudarna är döda, fastän det ser ut som om de lämnat oss” heter det i en försiktigt hoppfull reflexion hos den nyopererade och nyss uppvaknade. Några rader senare får poesin lösa det problem som förknippades med den förstenade ängeln i Chartres: ”Återkomsten genom smärtan till en djupare insikt / / Det sköna som kan beveka frusenhet och förstening, / sångens väg förbi främlingskapets dödliga hinder”.
Och i sin allra sista bok, prosadiktsamlingen ”Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus” (2005), hör han näktergalen trotsa den kalla våren; den har ”uppenbarligen ett ärende att framföra”. Ärendet är överlevnad, den sjunger ”för att inte djur och mänsklighet skulle muras in i ett block av svart materia”. Och det handlar inte bara om skönsång – den sjunger ”med sitt register av silvertoner och med de raspande mellanslagen, missljud från en fjättrad ande som omsider lyckas befria sig”.
Tom Hedlund
Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet
Minnesrunan är publicerad med Tom Hedlunds benägna tillstånd