Om Folke Isaksson

Ett livsverk inom poesin och berättandet

Folke Isaksson (1927-2013) föddes i Kalix där familjen bodde på nedre botten i det Lutherska missionshuset på Köpmannagatan. Huset revs 1969.

Han flyttade som tioåring och växte upp i kyrkbyn Gammelstad intill Luleå i en miljö som präglades av hans far Otto som var predikant i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS).

I familjen ingick även hans mor Hildur (1895- 1968) och den kära yngre brodern Olov (1931- 1998).

• 

• 

Mötet med litteraturen skedde i 17-årsåldern. Han tog studenten den 27 maj 1947 vid Luleå högre allmänna läroverk. Militärtjänsten gjorde han därefter på A8 i Boden som Vpl 1302-19-47.
Året efter liftade han i efterkrigstidens sargade Europa. Under den resan skrev Folke sin första dikt, Ängeln, i katedralen i franska Chartres.

Åter i Sverige påbörjade han den 1 sept. 1948 studier vid Uppsala universitet där han var inskriven vid Norrlands nation. Han hade en lägenhet på Rundelsgränd 3B.

• 

• 

• 

Han debuterade som lyriker 1951 med den uppmärksammade Vinterresa och kom under de påföljande åren att ge ut diktsamlingarna Det gröna året (1954), Blått och svart (1957), Teckenspråk (1959), Dikter från ett årtionde (1962) och Terra Magica (1963).

”Ung mästare” skrev Olof Lagercrantz i sin recension av Folkes bok Teckenspråk 1959.

1953 gifte Folke sig med Bernice Nyqvist (1930- 1994) och 1958 fick de sonen Pär. Från Uppsala flyttade de 1956 till Norrköping där de först bodde på Söderköpingsvägen 38 och därefter på Ängsvaktaregatan. Några år senare flyttade de till Malmö och Södra Förstadsgatan 1. I början av 1960-talet skiljdes de och Folke flyttade till Svartensgatan 10 i Stockholm .

• 

• 

Folke var under denna tid en av landets mest uppburna unga lyriker och kulturskribenter och medarbetare i Expressen (1950-51), Morgontidningen (1951-58) och Dagens Nyheter (1959-65) . Han var ledamot av Statens Filmgranskningsråd 1960–67, Radionämnden 1967–70, vice ordförande i Svenska Pennklubben 1987–89 och tillhörde Norrbottensakademin från 1988.
Han deltog även i den politiska debatten och var en av förespråkarna för den så kallade ”Tredje ståndpunkten” som ansåg att det gick att välja en medelväg mellan västvärldens demokratier och öststatskommunismen. Han publicerade, huvudsakligen i Dagens Nyheter, ett stort antal intervjuer med världsledande författare i Storbritannien, Frankrike, USA och Östeuropa. 

• 

• 

Folke träffade 1964 sin andra fru Marianne Larsson och de bodde vid Mosebacke torg på Urvädersgränd 11. De fick sonen Daniel 1965.
1969 flyttade de till Garvargatan 3 på Kungsholmen och 1974 ut till Lotsgatan 13 i skärgårdsstaden Vaxholm.

• 

• 

• 

Efter publiceringen av Terra Magica 1963, gjorde Folke ett långt uppehåll som lyriker och hade sin huvudsakliga gärning inom prosa och reportage, till en början med Älven (1961) och Warszawa (1964). 

Han engagerade sig därefter – utifrån en stark socialistisk övertygelse – i förhållandena i utvecklingsländerna och i arbetsmiljön i den svenska industrin. Två längre vistelser i Indien med fotografen och mångårige vännen Stig T. Karlsson resulterade i reportage- och debattboken Har Indien en chans? (1969) och Den 20:e civilisationen (1973). Som många andra i sin generation var Folke verksam i proteströrelsen mot USA:s krigföring i Vietnam och publicerade 1975 Bilder från norra Vietnam (med fotografen Jean Hermanson). Två rundresor i Kina föregick publiceringen av Hemma i Kina (med Stig T Karlsson, 1980).

Det övergripande budskapet – som då var vanligt i svenska vänsterkretsar men idag framstår som helt verklighetsfrämmande – var att marknadsekonomin inte ansågs kunna förbättra de många människornas villkor utan det krävdes kollektiva jordbruk och statlig planering och fördelning. 

• 

• 

I början av 1970-talet besökte Folke och fotografen Jean Hermanson ett stort antal svenska industriföretag för att skildra arbetsmiljön. Detta var vid en tidpunkt då vare sig företagsledningar eller fackliga organisationer prioriterade frågor som buller, tunga lyft, ackordsstress och skadliga ämnen. Han skrev reportageböckerna Dom svarta (1970) och Nere på verkstadsgolvet (1971) och Man är inte gammal förrän man är död (1973).

Folke hade ett livslångt intresse för Pariskommunen 1871. Hans tre böcker om ”den första socialistiska revolutionen” gavs ut 1971. Ett annat stort intresse var film, fotografi och fotohistoriens alla samhällsskildrare. 1971 gavs det banbrytande verket Politik och film ut (med Leif Furhammar). Boken översattes till tyska, engelska och portugisiska.

Efter 18 år borta från poesin återkom Folke 1981 med Tecken och under som lovordades av kritikerna och såldes i stora upplagor. Sedan följde i samma genre Vingslag (1986), Från mörker till ljus (1985), Hos mormor (1993), Eldflugorna (1998) och slutligen Stenmästaren (2003).  

Han bröt ny mark med prosadikter – ett ovanligt format i svensk litteratur – med de uppmärksammade verken Skiftningar i en väv (1985) och Ombord på skymningsexpressen (1988). 

Under dessa mycket produktiva år gav Folke ut flera essäsamlingar om poesi, bland dem Gnistor under himlavalvet, 25 kapitel om poesi (1992) och tolkningar av andra diktares verk, bland dem Carl Jonas Love Almqvist och William Blake. 

Under 1980-talet tog sig Folkes politiska engagemang delvis nya uttryck i stöd för demokratirörelserna ”Solidaritet” i Polen och ”Charta 77” i Tjeckoslovakien. Även om han i hela sitt liv såg revolutionära rörelser och enpartisystem som nödvändiga för att skapa social rättvisa i fattiga länder var han tydlig när det gällde att fördöma det sovjetiska förtrycket i Östeuropa. 

Skildringar från sina resor ute i världen samlade han i De fjärran ländernas närhet (1990).

Tillsammans med brodern Olov skrev han Gammelstad Kyrkby vid Lule älv (1992).
Folke medverkade ofta i radio och TV, och utsågs till Sommarpratare vid två tillfällen på 1980-talet. Särskilt uppskattade blev Poesivandringar, 13 kulturdokumentärer tillsammans med TV­producenten Christian Stannow. Programmen skildrade några av världens stora poeter, deras liv och miljöer, då och nu, med Folke som intervjuare och berättare framför kameran.

Folke intervjuades inför sin 70-årsdag den 9 oktober 1997 av Dagens Nyheters Birgit Munkhammar. Rubriken var ”Poetiskt enmansuniversitet”.
Birgit avslutade artikeln med: ”På hemvägen funderar jag på detta poetiska enmansuniversitet, som så länge generöst berikat vårt kulturliv. Borde det inte finnas en lärostol, där han vid sidan av sitt skrivande kunde utöva sin konst att entuiasmera?”
Länk till artikeln.

Han besökte gärna landets bibliotek och föreningar med egna uppläsningar med föredrag om bland andra C.J.L. Almqvist och Eyvind Johnson. 
Världen var alltid nära i Folkes liv. Han prenumererade i decennier på Le Nouvel Observateur, intervjuade obehindrat på tyska och var hemmastadd i litterära miljöer från Calcutta till New England. Samtidigt värnade han om det lilla livet med ett engagemang för naturen, fåglar, katter och om skärgårdsstaden Vaxholm som var hans hem från 1974.

• 

• 

• 

Folke hade sitt arbetsrum i en stuga på tomten till Lotsgatan 13 och från 1999 ett arbetsrum vid den fd. kägelbanan ”Gröna rummet” på Fiskaregatan 22/ Badhusgatan. Se sidan med bilder.
Folke och Marianne bodde från 1990 på Fiskaregatan 17 och från 1999 på Trappgatan 1. De sista åren fram till till sin död i maj 2013 bodde Folke på äldreboendet Borgmästargården i Vaxholm.

---

Stipendier och priser mm:

1952 – Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare
1954 – Svenska Dagbladets litteraturpris
1955 – Boklotteriets stipendiat
1959 – Boklotteriets stipendiat
1962 – Boklotteriets stipendiat
1963 – Östersunds-Postens litteraturpris
1967 – Tidningen Vi:s litteraturpris
1982 – Carl Emil Englund-priset för Tecken och under
1984 – Stipendium ur Lena Vendelfelts minnesfond
1989 – Bellmanpriset
1994 – Ferlinpriset
1998 – Filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet – Alla hedersdoktorer
2003 – Gun och Olof Engqvists stipendium
2004 – Karl Vennbergs pris
2007 – Luleå kommuns litteraturpris Erik Lindegren-priset – Pressmeddelande